Vilket Sverige vill vi egentligen ha och vilka värderingar präglar egentligen i detta land år 2011? Hur hanterar systemet våra olika samhällsgrupper? Behandlar vi varandra på ett humant sätt och på ett sätt vi kan vara stolta över?
Frågorna är värda att fundera över. Antingen har Sverige en politik som präglas av solidaritet och omtanke, som gör så att staten behandlar även de allra utsatta samhällsgrupperna på ett värdigt och människovänligt sätt eller så har landet en politik som präglas av egoism och tanken att var och en ska tänka på sig själv, samt som enbart se till hur mycket man själv kan tjäna på en viss typ av politik.
Alliansregeringen har valt sin väg. En väg som är på väg mot ett allt mer brutalt liberalistiskt välfärdssystem där det kollektiva skyddet och hjälpen åt de svaga minskar och reduceras till det absolut minsta tänkbara. Efter maktskiftet 2006 var man på hugget att införa förändringar i a-kassan och sjukförsäkringarna. Den nya regeringen ville sätta press på de arbetslösa genom att stegvis sänka ersättningen efter ett antal dagar. Tron på att arbetslösa var några lata svin som minsann behövde få lite press på sig var enorm. Arbetslösheten skulle bekämpas med att arbetslösa skulle bli mer motiverade att jobba – för att överhuvudtaget kunna klara sin ekonomi vilket många fick svårt med och tvingades därför sälja både hus och andra ägodelar för att sedan bo och leva betydligt fattigare. Någon minskning av arbetslösheten fick vi inte se. Arbetslösheten ökade till en rekord hög nivå i takt med den globala finanskrisen. Regeringen skyllde ifrån sig – det var minsann inte deras fel att arbetslösheten ökade utan det var bara internationella effekter enligt dem själva. Det de uppenbarligen missade var att det krävs att man har en ordentlig välfärd så att ingen hamnar i kläm i svåra tider, men istället valde regeringen att rusta ner välfärden så att konsekvenser för enskilda familjer och människor blev förskräckliga.
De nya sjukförsäkringsreglerna gjorde inte saken bättre heller. Personer som helt uppenbart var så svårt sjuka att de inte kunde arbeta tvingades gå till Arbetsförmedlingen att söka jobb. En del fick till och med ha hjälp för att överhvudtaget kunna ta sig dit, för att sedan få beskedet av Arbetsförmedlingen att de var för sjuka för att ha någon chans att få ett arbete. Detta medan Försäkringskassan vidhåll sin uppfattning att de var tillräckligt friska för anses ha förmåga att jobba. Resultatet blev för många att dels söka socialbidrag för att kunna försörja sig och sin familj, och dels söka hjälp hos frivilligorganisationer och kyrkan. Människors liv förstördes steg för steg.
Hur kunde det gå så illa? Visste inte regeringen överhuvudtaget vilka konsekvenser bland annat de nya sjukförsäkringarna skulle få? Svaret är skrämmande. För det visste dem nämligen utan minsta lilla tvivel. I remissvaren som inkom på förändringarna påtalade tydligt bland annat Försäkringskassan att reglerna skulle leda till att människor skulle trilla mellan myndigheter och inte få någon ersättning trots svår sjukdom. Regeringen visste alltså vad som skulle ske, men de valde att ändå driva igenom regelförslagen. Det säger onekligen mycket om allianspartiernas människosyn.
Såhär illa är det fortfarande. Vi får hoppas att Påskupproret har fått stort genomslag och att liknande protester mot utförsäkringarna sker även i fortsättningen. Frågan får inte glömmas bort. Den är för viktig för det. Vi socialister måste hålla frågan vid liv, genom insändare, torgmöten, flygbladsutdelning och andra protestaktioner.
Uppdrag gransknings reportage om Arbetsförmedlingen och regeringens ”Fas 3” belyste ett annat skrämmande problem. I ”Fas 1” ska den arbetslöse gå hos jobbcoach och i ”Fas 2” ska den arbetslöse antingen gå utbildningsprogram för att vidga den egna kompetensen eller praktisera för att få arbetslivserfarenhet, men därefter flyttas de som är i ”Fas 2” efter en tid till ”Fas 3”. Då anses de har fått så mycket av dessa insatser att det uppenbarligen anses meningslöst att de fortsätter med detta. Istället ska de få sysselsättning som inte får likna ett ordinarie arbete men som samtidigt skall vara meningsfullt. Hur går den ekvationen ihop? Dokumentären visade exempel på vad Arbetsförmedlingen tycker är så kallad ”meningsfull sysselsättning”, däribland att måla om redan målade stolar samt skriva på en självbiografi av sig själv. De som tar emot ”Fas 3”:arna får 5 000 kr per person. Alltså är det en väldigt stor chans för olika företag, föreningar och kommuner att passa på att dra in lite extra resurser genom att anordna förvaringsplatser åt dessa människor. Ja, något annat tycker jag inte man kan kalla det. Det borde vara självklart för vilken politiker som helst att en människa vill göra något som leder denne närmre till ett ordinarie arbete, lika självklart borde vara att man måste ersätta åtgärderna som de får i ”Fas 2” med ännu kraftfullare åtgärder i ”Fas 3” som verkligen kan bryta den onda spiralen och leda till arbete för de långtidsarbetslösa. Och inte som regeringen nu gör, sätter dem på meningslösa aktiviteter som inte hjälper dem ett dugg till att få ett arbete. De verkar snarare ha tappat hoppet om dessa människor och stämplar dessa som odugliga som måste förvaras, istället för att lägga skulden på sig själva som styrande politiker och på systemet som inte skapat förutsättningar för att de ska få arbete. Där är Socialdemokraternas mål om full sysselsättning en grundförutsättning för att problemet ska kunna lösas.
Hela högerpolitiken i Sverige genomsyras av människoförakt, egoism och tanken att människor som inte lyckas i samhället ska ”stötas bort” istället för att hjälpas. Det är dags att agera. Vi behöver ett starkt vänsteralternativ till dagens alliansregering, som med medmänsklighet, omtanke och solidaritet börjar tänka på dessa människor och komma med lösningar som minskar de ekonomiska och sociala klyftorna. Vi måste stoppa den utveckling som nu sker, en utveckling mot ett systemskifte som allt mer liknar den klassiska liberalismen. Låt oss gå framåt och inte fortsätta gå bakåt. Vi måste skapa en politik i Sverige som är värdig ett ciliviserat och modernt land som Sverige.
För oss SSU:are borde frågorna vara enkla att svara på. Vi måste stoppa klassamhället som med dagens regering bara blir värre och värre. Vi måste lyfta den röda fanan och plocka fram socialismen, och börja reparera alla skador som alliansregeringen har åstadkommit. För det måste vi vinna valet 2014, och för det krävs ett omfattande arbete med kampanjande och opinionsbildning. Var och ens insats behövs. Tillsammans ska vi klara det.
/Jonathan
